Den legendariske fotografen Georg Oddners utställning tror jag fångar många på det sättet. Hans val under sin genomresa i livet är ett varmhjärtat, inkännande val. Personerna på bilderna är inte utlämnade, de ser stolt på oss, var och en från sin unika situation.

Georg Oddners bilder har samma lätthet över sig som ett väl inövat cirkusnummer. Ansträngningen bakom syns inte. Tilltalet är lika direkt som en välformulerad mening i en roman. Formen är fulländad och skymmer inte, utan lyfter innehållet.
Det är med ljuset han skriver sina berättelser, oftast i svart/vitt. Färgerna har han sakta fört in i sin bildvärld under senare år. Med dessa verktyg växer berättelser fram. Men det är inte i första hand Georg Oddner egna berättelser jag finner. Det är de historier hans bilder skapar hos mig och som jag bär med mig ut i livet. Historier som alla bygger på en kärlek till medmänniskan. Få är de som berättar sådant idag.

Ända sedan 50-talet har han tillsammans med de andra berömdheterna i gruppen ”Tio fotografer” haft och har ett enormt inflytande på generationer av bildintresserade. Han har visat på den nödvändiga respekten både för de personer som får släppa till sina öden och respekten för mottagaren. Därför kunde han ibland komma hem utan bilder från fotograferingsuppdrag, där andra kanske bara sett möjligheter till skandalbilder och mottagare som hyenor. Aldrig så hos Georg Oddner.

I utställningshallarna har bilderna, under ett långt prövande i regi av Georg Oddner själv, hängts så att rummens olika karaktär och bildernas inbördes förhållande tagits tillvara på ett mästerlikt sätt.

Torgny Åström

Georg Oddner
på vernissagen den 12 juni 2004.